Jag verkar inte kunna sova om jag inte får göra det på precis rätt arm. Närheten gör mig kräsen. Han vägrar säga när exakt, men någon gång under måndagen har han lovat att knacka på rutan. Det har varit måndag ett tag nu. I 3 timmar och 33 minuter närmare bestämt. Suck.
Jag väntar vidare, som en soldathustru som fått beskedet att kriget är slut. Snart kommer den där scenen i Borta med vinden när Ashley äntligen kommer gåendes på Taras röda jord med sotiga kinder och trasig uniform. Lika glad som Melanie kommer jag bli då. (Jag hittar inget klipp på scenen, men den måste ni ju ha sett? Annars får ni se till att göra det.)
