Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Flyttflicka

Okej allihopa, nu tar vi och klickar på den här länken och bildar en superkult.

Ny tid – ny blogg, precis som det alltid gått till.

OBS! Jag slutar alltså att skriva här och flyttar till superkult.wordpress.com. Svinglad blir jag om ni hänger med dit. Och uppdaterar era länklistor. Och era RSS-läsare.

 

 

Krångel och livet

Jag försöker tänka på annat än hur krångligt det vara att få ihop ett quizlag på 6 personer utan att någon hoppar in och ut alternativt känner sig förbisedd, utanför eller sur.

En idé som kommer upp är vad man kan döpa om sin blogg till när man slutat vänta och börjat leva. ”Ja till livet” är ett exempel på ett alternativ som känns allt annat än fräscht.

Bra sak:

Jag har en ny dator. PC:n har kraschat och jag har lämnat programmerarligan för att tillsluta mig mediagänget med en Mac Book. En riktig bloggdator.

Dålig sak:

Jag var på Dans Närbutik och fick skäll som vanligt. Dan meddelade att jag är förbjuden att hyra film där. Jag ville inte hyra film, jag har en extern hårddisk med flera årsförbrukningar av osedda filmer hemma. Jag ville hämta ut ett paket med kurslitteratur. OCH JAG HAR BETALAT DEN HIMLA SKULDEN FÖR FLERA MÅNADER SEDAN. Det är inte mitt fel att Dans dotter inte behagar föra in det i systemet.

Statusuppdatering

Köket (d.v.s. hela lägenheten) luktar bullar. Zola har slutat sura. Emil har köpt nya gardiner. Pärlplura är klar.

Stora delar av Cholo och brottstycken av Dolly.

Pirogsmulor, pärllåda, pôjk …

En fjärdedels Plura, sen fick jag ge upp. Det var inte lätt att lägga ned verksamheten vid midnattssnåret, men alla #1-pärlor (svart) var slut och ryggen började strejka efter dryga ögat.

Saker sen sist

70-talsplast i taket. Foto: E. Karlsson

Secondhandrundan, Antikrundan, lära känna föräldrar, dricka öl med mina vänner, dricka öl med hans vänner, bjuda in till rök- och räkfest, investera i toalettbord i teak, börja samla på 70-talsplast, kolla nedladdad film på en pixlig dataskärm, mysa i soffan, pyssla med Cholo, röka med Stenis, dricka te med Emanuel, gå på Värmlands Museum, boka biljetter till Barca med Lina och Jakob, bläddra i designböcker, bjuda på Tradera, kasta snökocklar i parken, koriquizza, terrorisera bartenders på Guldapan, handla på All världens mat (amerikanska hyllan, mmm), bli lite småfet – vara ihop. Varje dag är bara bättre. Finare än snus är det. (Generalen hänger dock kvar.)

Så nära

Jag verkar inte kunna sova om jag inte får göra det på precis rätt arm. Närheten gör mig kräsen. Han vägrar säga när exakt, men någon gång under måndagen har han lovat att knacka på rutan. Det har varit måndag ett tag nu. I 3 timmar och 33 minuter närmare bestämt. Suck.

Jag väntar vidare, som en soldathustru som fått beskedet att kriget är slut. Snart kommer den där scenen i Borta med vinden när Ashley äntligen kommer gåendes på Taras röda jord med sotiga kinder och trasig uniform. Lika glad som Melanie kommer jag bli då. (Jag hittar inget klipp på scenen, men den måste ni ju ha sett? Annars får ni se till att göra det.)